|
Språklag 6.6.2003/423
I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:
1 kap
Allmänna bestämmelser
1 §
Nationalspråken
Finlands nationalspråk är finska och svenska.
2 §
Syftet med lagen
Syftet med denna lag är att trygga den i grundlagen tillförsäkrade rätten
för var och en att hos domstolar och andra myndigheter använda sitt eget
språk, antingen finska eller svenska.
Målet är att vars och ens rätt till rättvis rättegång och god förvaltning
garanteras oberoende av språket samt att individens språkliga rättigheter
förverkligas utan att han eller hon särskilt behöver begära det.
Myndigheterna har rätt att ge bättre språklig service än vad denna lag
förutsätter.
3 §
Lagens tillämpningsområde
Denna lag tillämpas hos domstolar och andra statliga myndigheter, hos
kommunala myndigheter, självständiga offentligrättsliga inrättningar,
riksdagens ämbetsverk och republikens presidents kansli (myndighet), om
inte något annat föreskrivs särskilt.
I fråga om språket i riksdagens arbete gäller vad som föreskrivs i
grundlagen och i riksdagens arbetsordning (40/2000).
Om inte något annat sägs i respektive lag skall denna lag inte tillämpas
på
1) universiteten; bestämmelser om universitetens språk finns i
universitetslagen (645/1997),
2) evangelisk-lutherska kyrkan; bestämmelser om kyrkans språk finns i
kyrkolagen (1054/1993),
3) ortodoxa kyrkosamfundet; bestämmelser om kyrkosamfundets språk finns i
lagen om ortodoxa kyrkosamfundet (521/1969).
Bestämmelser om hur lagen skall tillämpas på affärsverk och bolag samt på
enskilda finns i 24 och 25 § samt i 33 § 4 mom. och 34 §.
Se Finlands grundL 731/1999 51 §, Riksdagens arbetsordning 40/2000 76 §,
UniversitetsL 645/1997 9 § och KyrkoL 1054/1993 5 §. L om ortodoxa
kyrkosamfundet 521/1969 har upphävts genom L 985/2006, se L om ortodoxa
kyrkan 985/2006 97 §.
4 §
Andra bestämmelser om språk
Bestämmelser utöver denna lag finns i speciallagstiftningen, bland annat
om
1) undervisningsspråk, språk som läroämne och examensspråk, i
lagstiftningen om utbildning,
2) språkliga rättigheter som hänför sig till kulturverksamhet, i
lagstiftningen om rundradioverksamhet, teatrar, bildprogram, bibliotek,
ungdomsarbete och idrott,
3) patientens och klientens språkliga rättigheter inom hälso- och
socialvården, i hälsovårds- och socialvårdslagstiftningen,
4) språket i förundersökning och rättegång, i lagstiftningen om
förundersökning och rättegång, samt
5) språkkunskapskrav för offentligt anställda, i lagstiftningen om
språkkunskapskrav för offentligt anställda.
5 §
Språklig indelning
Kommunerna utgör grundenheten för den språkliga indelningen. Kommunerna är
antingen enspråkiga eller tvåspråkiga. Genom förordning av statsrådet
bestäms vart tionde år på grundval av den officiella statistiken vilka
kommuner som är tvåspråkiga och vilket majoritetsspråket är samt vilka
kommuner som är enspråkigt finska eller svenska.
Statsrådet skall bestämma att en kommun är tvåspråkig, om kommunen har
både finskspråkiga och svenskspråkiga invånare och minoriteten utgör minst
åtta procent av invånarna eller minst 3 000 invånare. Statsrådet skall
bestämma att en tvåspråkig kommun skall bli enspråkig, om minoriteten
består av färre än 3 000 invånare och minoritetens andel har sjunkit under
sex procent. Om fullmäktige i en kommun begär det, kan statsrådet genom
förordning bestämma att kommunen är tvåspråkig under följande tioårsperiod
även om den annars skulle vara enspråkig.
Om kommunindelningen ändras, skall det samtidigt bestämmas vilken inverkan
ändringen har på kommunernas språkliga status.
6 §
Enspråkiga och tvåspråkiga myndigheter
I denna lag avses med
1) enspråkiga myndigheter statliga myndigheter, vilkas ämbetsdistrikt
omfattar enbart kommuner med samma språk, samt enspråkiga kommuners
myndigheter liksom även en samkommuns myndigheter, om enbart kommuner med
samma språk hör till samkommunen,
2) tvåspråkiga myndigheter statliga centralförvaltningsmyndigheter och
andra myndigheter, vilkas ämbetsdistrikt omfattar kommuner som har olika
språk eller minst en tvåspråkig kommun, samt tvåspråkiga kommuners
myndigheter liksom även en samkommuns myndigheter, om kommuner med olika
språk eller minst en tvåspråkig kommun hör till samkommunen.
Den språkliga statusen för en regional enhet vid en myndighet eller någon
annan regional organisation bestäms enligt språkförhållandena i dess
ämbetsdistrikt. Av särskilda skäl kan enspråkiga enheter eller avdelningar
inrättas för den språkliga minoriteten inom ämbetsdistriktet.
7 §
Språkbestämmelser angående Åland
Språkbestämmelserna angående landskapet Åland finns i självstyrelselagen
för Åland (1144/1991).
8 §
Samiska
Särskilda bestämmelser finns om användning av samiska hos myndigheterna
och när uppgifter som ankommer på det allmänna utförs av andra.
9 §
Andra språk
Bestämmelser om rätten att hos myndigheterna använda andra språk än finska,
svenska och samiska finns i lagstiftningen om rättegång,
förvaltningsförfarande och förvaltningsprocess, i lagstiftningen om
utbildning, i hälsovårds- och socialvårdslagstiftningen samt i annan
lagstiftning om olika förvaltningssektorer.
2 kap
Rätten att använda finska och svenska hos myndigheterna
10 §
Individens språkliga rättigheter hos myndigheterna
I kontakter med statliga myndigheter och tvåspråkiga kommunala myndigheter
har var och en rätt att använda finska eller svenska. Myndigheterna skall
dessutom ordna möjlighet för den som skall höras att bli hörd på sitt eget
språk, finska eller svenska.
Hos enspråkiga kommunala myndigheter används kommunens språk, om inte
myndigheten på begäran beslutar annorlunda eller något annat föreskrivs på
något annat ställe i lag. Var och en har dock rätt att bli hörd på sitt
eget språk och att använda sitt eget språk i ärenden som väcks av en
myndighet och som direkt gäller grundläggande rättigheter för honom eller
henne eller någon som är i hans eller hennes vård eller om myndigheten
ålägger honom eller henne någon skyldighet.
11 §
Juridiska personers språkliga rättigheter hos myndigheterna
Företag, föreningar och andra juridiska personer har med iakttagande i
tillämpliga delar av de bestämmelser som gäller individens språkliga
rättigheter rätt att använda sitt protokollsspråk, finska eller svenska, i
kontakt med myndigheterna. En juridisk person som enligt bolagsordningen
eller stadgarna är tvåspråkig måste dock i mål och ärenden hos
myndigheterna svara på det språk på vilket saken har väckts.
3 kap
Handläggningsspråket hos myndigheterna
12 §
Handläggningsspråket i förvaltningsärenden
Som handläggningsspråk i förvaltningsärenden används hos tvåspråkiga
myndigheter partens språk. Har parterna olika språk eller vet man inte när
saken väcks vilka samtliga parter är, skall myndigheten med beaktande av
parternas rätt och fördel bestämma vilket språk som skall användas. Om
valet av språk inte kan träffas på den grunden, används majoritetsspråket
i myndighetens ämbetsdistrikt.
Enspråkiga myndigheter använder myndighetens språk som handläggningsspråk
i förvaltningsärenden, om inte myndigheten med beaktande av parternas rätt
och fördel bestämmer att det andra språket skall användas.
13 §
Handläggningsspråket i förvaltningsprocess
Handläggningsspråket i en förvaltningsprocess bestäms enligt vad som i 12
§ sägs om handläggningsspråket i förvaltningsärenden.
I förvaltningstvistemål där parterna är en myndighet och en enskild person,
används i tvåspråkiga domstolar den enskildes språk som handläggningsspråk.
Är samtliga parter myndigheter, används den anhängiggörande myndighetens
språk, om det inte med beaktande av motpartens rätt och fördel är
motiverat att använda dennas språk.
I förvaltningstvistemål vid enspråkiga domstolar används språket i
ämbetsdistriktet som handläggningsspråk, om inte domstolen med beaktande
av parternas rätt och fördel bestämmer att det andra språket skall
användas.
14 §
Handläggningsspråket i brottmål
I brottmål används i tvåspråkiga domstolar svarandens språk som
handläggningsspråk. Om svarandena har olika språk eller om svarandens
språk varken är finska eller svenska, bestämmer domstolen om
handläggningsspråket med beaktande av parternas rätt och fördel. Kan
språkvalet inte träffas på den grunden, används majoritetsspråket i
domstolens ämbetsdistrikt.
I enspråkiga domstolar används som handläggningsspråk språket i domstolens
ämbetsdistrikt, om inte domstolen med beaktande av parternas rätt och
fördel beslutar att det andra språket skall användas.
Bestämmelserna i 1 och 2 mom. om domstolar gäller i tillämpliga delar även
åklagarmyndigheterna. Närmare bestämmelser om språket i förundersökning
finns i förundersökningslagen (449/1987).
15 §
Handläggningsspråket i tvistemål
I tvistemål används i tvåspråkiga tingsrätter parternas språk som
handläggningsspråk. Har parterna olika språk och kommer de inte överens om
vilket som skall användas, bestämmer domstolen språket med beaktande av
parternas rätt och fördel. Om avgörandet inte kan träffas på den grunden,
används majoritetsspråket i domstolens ämbetsdistrikt.
I enspråkiga tingsrätter används språket i domstolens ämbetsdistrikt, om
inte domstolen med beaktande av parternas rätt och fördel bestämmer att
det andra språket skall användas.
16 §
Handläggningsspråket i ansökningsärenden
Bestämmelserna i 15 § tillämpas också på ansökningsärenden och på
handläggningen i tingsrätterna av andra ärenden än brott- och tvistemål.
Finns det endast en part i ett ärende, används i tvåspråkiga domstolar
sökandens språk och i enspråkiga domstolar tillämpas 15 § 2 mom.
16 a § (19.8.2005/631)
Undantag från handläggningsspråket i vissa fall
Angående handläggningsspråket i ett ärende vid en avdelning som inrättats
vid en tingsrätt med stöd av 18 a § 3 mom. i tingsrättslagen (581/1993)
föreskrivs i 18 b § i nämnda lag.
17 §
Handläggningsspråket vid överklagande i hovrätt och högsta domstolen
Vid överklagande i hovrätt och högsta domstolen används som
handläggningsspråk det språk som använts i lägre instans, om inte
domstolen med beaktande av parternas rätt och fördel bestämmer något annat.
18 §
Rätt till tolkning
Har någon enligt lag rätt att använda sitt eget språk och är myndighetens
språk eller handläggningsspråket ett annat, skall myndigheten ordna
avgiftsfri tolkning, om den inte själv sköter tolkningen eller om inte
något annat följer av 2 mom.
En part som i ett ärende som avses i 15 och 16 § önskar tolkning skall
själv på egen bekostnad skaffa tolk, om inte domstolen med beaktande av
ärendets art beslutar något annat.
4 kap
Språket i expeditioner och andra handlingar
19 §
Språket i domar, beslut och andra handlingar
Domar, beslut och andra handlingar som myndigheten utfärdar i ärenden som
avses i 12–17 § skrivs på handläggningsspråket.
Handlingar som hänför sig till beredningen och behandlingen av saken kan
enligt myndighetens prövning skrivas delvis på finska och delvis på
svenska. Beslut och domar skall dock ges endast på ett språk.
I meddelanden, kallelser och brev till parter, eller till den som enligt
lag skall underrättas om ett ärende som är eller skall bli anhängigt,
skall en tvåspråkig myndighet använda mottagarens språk, om myndigheten
vet vilket det är eller utan oskäligt besvär kan ta reda på det, eller
använda både finska och svenska.
20 §
Rätt att få översättning av expeditioner och andra handlingar
Har en stämningsansökan, en dom, ett beslut, ett protokoll eller någon
annan handling skrivits på ett annat än någon av parternas språk, skall en
statlig myndighet och en tvåspråkig kommunal myndighet på begäran ge
parten en avgiftsfri officiell översättning av dessa handlingar till den
del de gäller partens rätt, fördel eller skyldighet, om inte något annat
följer av 2 mom.
En part som i ärenden som avses i 15 och 16 § önskar få en översättning,
skall själv skaffa och bekosta den, om inte domstolen med beaktande av
ärendets art bestämmer något annat.
En enspråkig kommunal myndighet skall på begäran ge parten en avgiftsfri
officiell översättning av en expedition i ärenden som väcks av myndigheten
och som direkt gäller grundläggande rättigheter för parten eller någon som
är i hans eller hennes vård eller om myndigheten ålägger honom eller henne
någon skyldighet.
21 §
Officiella översättningar av expeditioner och andra handlingar
Med officiell översättning avses i denna lag en översättning till finska
eller svenska som gjorts av en myndighet eller en auktoriserad translator.
En officiell översättning som utfärdats med stöd av denna lag gäller som
original.
Om det framgår att det finns ett översättningsfel i en officiell
översättning, skall myndigheten rätta det, om detta inte är uppenbart
onödigt. Parten skall då utan avgift ges en rättad expedition.
22 §
Utfärdande av expeditioner och andra handlingar på främmande språk
Expeditioner eller andra handlingar som finska myndigheter utfärdar till
utlandet eller till utlänningar eller för att användas utomlands kan ges
på andra språk än finska och svenska, om inte något annat föreskrivs
särskilt.
Om en expedition eller annan handling som utfärdats på ett främmande språk
gäller någon annans rätt, fördel eller skyldighet och denne enligt denna
lag annars hade haft rätt att få den på finska eller svenska, skall han
eller hon på begäran ges en avgiftsfri officiell översättning.
5 kap
Säkerställande av språkliga rättigheter
23 §
Myndigheternas skyldighet att förverkliga språkliga rättigheter
Myndigheterna skall i sin verksamhet självmant se till att individens
språkliga rättigheter förverkligas i praktiken.
En tvåspråkig myndighet skall betjäna allmänheten på finska och svenska.
Myndigheten skall både i sin service och i annan verksamhet utåt visa att
den använder båda språken.
När en tvåspråkig myndighet tar kontakt med enskilda individer eller
juridiska personer skall myndigheten använda deras eget språk, om den vet
vilket det är eller utan oskäligt besvär kan få reda på det, eller använda
både finska och svenska.
24 §
Språklig service vid affärsverk samt statliga och kommunala bolag
Statliga affärsverk samt sådana tjänsteproducerande bolag där staten eller
en eller flera tvåspråkiga kommuner eller kommuner med olika språk har
bestämmanderätt skall betjäna och informera allmänheten på finska och
svenska i den omfattning det behövs med tanke på verksamhetens art och
saksammanhanget och på ett sätt som enligt en helhetsbedömning inte kan
anses oskäligt för bolaget. När statliga affärsverk sköter
myndighetsuppgifter skall på dem tillämpas det som i denna lag sägs om
myndigheter.
Utöver det som föreskrivs i 1 mom. skall affärsverken och bolagen iaktta
vad som separat föreskrivs om språklig service i deras verksamhet.
25 §
Enskildas skyldighet att ge språklig service
När en offentlig förvaltningsuppgift genom lag eller med stöd av lag hör
till en enskild, gäller för denne i uppdraget det som i denna lag sägs om
myndigheter. Om en sådan uppgift uppdras åt en enskild med stöd av ett
beslut eller någon annan åtgärd av en myndighet eller ett avtal mellan
myndigheten och den enskilde, skall myndigheten försäkra sig om att den
enskilde i uppdraget ger sådan språklig service som förutsätts i denna lag.
Myndigheten skall försäkra sig om detta också när den anförtror en enskild
någon annan uppgift än en offentlig förvaltningsuppgift, om detta är
nödvändigt för att upprätthålla den servicenivå som lagen förutsätter.
6 kap
Myndigheternas arbetsspråk
26 §
Statliga myndigheters arbetsspråk
Statliga myndigheter använder som sitt arbetsspråk majoritetsspråket i
ämbetsdistriktet, om det inte är mer ändamålsenligt att använda det andra
språket eller båda språken eller av särskilda skäl ett främmande språk.
Angående arbetsspråket i ett ärende vid en avdelning som inrättats vid en
tingsrätt med stöd av 18 a § 3 mom. i tingsrättslagen föreskrivs i 18 c §
i nämnda lag. (19.8.2005/631)
27 §
Skriftväxling mellan myndigheterna
I skriftväxling mellan statliga myndigheter används finska, om inte den
mottagande eller avsändande myndigheten är enspråkigt svensk eller det av
någon annan orsak är mer ändamålsenligt att använda svenska eller något
annat språk.
När en statlig myndighet skickar skrivelser till en kommun skall den
använda kommunens språk eller majoritetsspråket i kommunen, om inte något
annat följer av 3 mom. eller om den inte använder båda språken. När en
statlig myndighet skickar skrivelser till universitet, yrkeshögskolor och
andra läroinrättningar skall den använda mottagarens språk.
När en statlig eller kommunal myndighet begär och ger yttrande i ett
ärende där en expedition eller någon annan handling utfärdas till parten,
skall myndigheten använda handläggningsspråket. En enspråkig myndighet får
dock ge sitt yttrande på sitt språk. Den myndighet som handlägger ärendet
skall då på begäran av parten ge en avgiftsfri officiell översättning av
yttrandet.
28 §
Representativa organ
Medlemmar av statsrådet samt medlemmar i statliga kommittéer, kommissioner,
arbetsgrupper och andra liknande organ liksom även medlemmar i en
tvåspråkig kommuns organ har rätt att använda finska eller svenska vid
sammanträden och i skriftliga yttranden eller ställningstaganden till
protokollet eller ett betänkande. Om någon annan medlem inte förstår ett
muntligt yttrande, skall det på begäran relateras i korthet.
29 §
Kommunala möteskallelser, protokoll och instruktioner
I tvåspråkiga kommuner skall fullmäktiges möteskallelser och protokoll
skrivas på finska och svenska. Beslut om språket i andra kommunala organs
möteskallelser och protokoll fattas av kommunen.
Tvåspråkiga kommuners instruktioner och liknande regler skall utfärdas på
finska och svenska.
7 kap
Språken i lagstiftning och allmän information
30 §
Lagar och andra författningar
Lagarna stiftas och publiceras på finska och svenska. Likaså utfärdas
förordningar och myndigheternas rättsnormer på båda nationalspråken.
Bestämmelser om publicering av lagar och andra författningar finns i
grundlagen samt i lagstiftningen om Finlands författningssamling och
myndigheternas föreskriftssamlingar.
Särskilda bestämmelser finns om språket i fördrag och i standarder till
vilka det hänvisas i författningar.
31 §
Lagförslag och betänkanden
Ministeriers, statliga kommittéers, kommissioners, arbetsgruppers eller
andra liknande organs lagförslag och tillhörande betänkanden publiceras på
finska. Publikationen skall dessutom innehålla ett sammandrag samt den
föreslagna lagtexten på svenska.
Om betänkandet enligt det behöriga ministeriets prövning har stor
betydelse för den svenskspråkiga befolkningen, skall det publiceras i sin
helhet på svenska. Likaså skall lagförslag eller betänkanden som gäller
enbart landskapet Åland eller som har särskilt stor betydelse för
landskapet alltid publiceras i sin helhet på svenska.
Har ett lagförslag eller ett betänkande betydelse främst för den
svenskspråkiga befolkningen eller för landskapet Åland, kan det publiceras
på svenska tillsammans med ett sammandrag och den föreslagna lagtexten på
finska.
32 §
Myndigheternas information
Information som statliga och kommunala myndigheter riktar till allmänheten
skall ges på finska och svenska i tvåspråkiga kommuner. Det behöriga
ministeriet skall se till att information som är väsentlig för individens
liv, hälsa och säkerhet samt för egendom och miljön ges på båda
nationalspråken i hela landet.
En tvåspråkig myndighets meddelanden, kungörelser och anslag samt annan
information till allmänheten skall finnas på finska och svenska.
Att utredningar, beslut eller andra liknande texter som en myndighet
utarbetat publiceras medför inte att de behöver översättas som sådana.
Myndigheten skall dock se till att både den finskspråkiga och den
svenskspråkiga befolkningens behov av information tillgodoses.
33 §
Skyltar och ortnamn samt kollektivtrafik
Texten på skyltar, trafikmärken och andra motsvarande anslag som riktar
sig till allmänheten och som myndigheterna sätter upp i tvåspråkiga
kommuner skall finnas på finska och svenska, om man inte enligt
internationell praxis använder enbart ett utländskt språk.
Närmare bestämmelser om språket på trafikmärken och andra
trafikanordningar som myndigheterna sätter upp finns i
vägtrafiklagstiftningen.
Bestämmelser om vilka ortnamn som skall användas på skyltar som
myndigheterna sätter upp kan utfärdas genom förordning av statsrådet.
Innan förordningen utfärdas skall utlåtande av Forskningscentralen för de
inhemska språken inhämtas.
Bestämmelser om de språk som skall användas på skyltar och i information
till passagerarna i kollektivtrafiken kan utfärdas genom förordning av
statsrådet.
34 §
Produktinformation
Om det enligt lag skall finnas produktnamn enligt handelssed,
varudeklaration, bruksanvisning eller någon varningstext på en produkt,
skall texten på produkter som säljs i enspråkiga kommuner finnas
åtminstone på den kommunens språk och i tvåspråkiga kommuner åtminstone på
finska och svenska. När här avsedd information ges skall finska och
svenska språket behandlas jämlikt.
8 kap
Främjande och uppföljning av språkliga rättigheter
35 §
Åtgärder för att främja språkliga rättigheter
Det allmänna skall i enlighet med grundlagen tillgodose landets
finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga
behov enligt lika grunder.
När förvaltningen organiseras skall en indelning i sinsemellan förenliga
områden eftersträvas så att den finskspråkiga och den svenskspråkiga
befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket
tillgodoses enligt lika grunder.
Myndigheterna skall i sin verksamhet förvalta landets språkkulturarv och
främja användningen av båda nationalspråken. När omständigheterna kräver
det skall det allmänna vidta särskilda åtgärder för att kulturella eller
samhälleliga behov som gäller nationalspråken tillgodoses.
36 §
Tillsyn och uppföljning
Varje myndighet skall inom sitt verksamhetsområde övervaka att denna lag
följs.
Justitieministeriet följer verkställigheten och tillämpningen av denna lag
samt ger rekommendationer i frågor som gäller lagstiftningen om
nationalspråken. Vid behov skall ministeriet ta initiativ och vidta andra
åtgärder för att rätta till konstaterade brister.
37 §
Berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen
Statsrådet skall varje valperiod som ett komplement till berättelsen om
regeringens åtgärder lämna riksdagen en berättelse om tillämpningen av
språklagstiftningen och om hur de språkliga rättigheterna förverkligats
samt vid behov även om andra omständigheter som gäller språk.
I berättelsen behandlas utöver finska och svenska åtminstone samiska,
romani och teckenspråk.
9 kap
Särskilda bestämmelser
38 §
Finlands beskickningar i utlandet
På Finlands beskickningar i utlandet tillämpas vad som i denna lag bestäms
om en tvåspråkig myndighet med finska som majoritetsspråk. Lagen tillämpas
inte på honorärkonsulat.
Närmare bestämmelser om användningen av främmande språk vid
beskickningarna kan utfärdas genom förordning av statsrådet.
39 §
Försvarsmaktens truppförband och kommandospråket
Försvarsmaktens truppförband är finskspråkiga. Minst ett truppförband
skall dock vara svenskt. Andra svenska truppförband eller enheter liksom
även tvåspråkiga enheter kan vid behov inrättas på det sätt som bestäms i
lagstiftningen om försvarsmakten.
Bestämmelser om värnpliktigas rätt att bli förordnade till ett
truppförband vars undervisningsspråk är hans modersmål, finska eller
svenska, finns i värnpliktslagen (1438/2007). Bestämmelser om
finskspråkiga och svenskspråkiga civiltjänstgörares rätt att fullgöra
civiltjänsten på sitt modersmål finns i civiltjänstlagen (1446/2007).
(28.12.2007/1453)
Försvarsmaktens kommandospråk är finska.
40 §
Fångvårdsväsendet
Utan hinder av 6 § är fångvårdsväsendets straffanstalter och deras
avdelningar enspråkigt finska.
Genom förordning av justitieministeriet kan det dock inrättas en eller
flera svenskspråkiga eller tvåspråkiga avdelningar.
41 §
Närmare bestämmelser
Närmare bestämmelser om verkställigheten av denna lag utfärdas genom
förordning av statsrådet.
10 kap
Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser
42 §
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.
Genom denna lag upphävs språklagen av den 1 juni 1922 (148/1922) jämte
ändringar.
Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen
träder i kraft.
43 §
Övergångsbestämmelser
Om det i andra lagar eller förordningar som givits före denna lags
ikraftträdande hänvisas till den språklag som upphävs genom denna lag,
skall hänvisningarna efter denna lags ikraftträdande anses innebära
hänvisning till denna lag.
På ärenden som blivit anhängiga innan denna lag träder i kraft tillämpas
de bestämmelser som gällde före denna lags ikraftträdande, om inte
myndigheten med beaktande av parternas rätt och fördel bestämmer något
annat.
Statsrådets förordning om den språkliga indelningen av ämbetsdistrikt och
självstyrelseområden under åren 2003–2012 (1174/2002) förblir, till den
del den gäller kommunernas språkliga status, i kraft till utgången av den
giltighetstid som nämns i förordningen. Statsrådet utfärdar därefter med
stöd av 5 § 1 mom. i denna lag en ny förordning om kommunernas språkliga
status.
Den produktinformation som avses i 34 § skall inom fem år efter att denna
lag har trätt i kraft uppfylla lagens krav. |
